Det behövs mer forskning om växelvis boende

Det har kommit en ny forskningsrapport om växelvis boende.
I rapporten framgår det att ”barn som bor växelvis mår nästan lika
bra som de barn som har sammanboende föräldrar”. Det finns mycket få studier
av svenska ungdomar och för yngre barn saknas helt forskning.

I Elvis-projektet kan vi läsa om att ”barn som bor växelvis mår nästan lika bra
som de barn som har sammanboende föräldrar” och betydligt bättre än barn som bor
bara med den ena föräldern. (Läs i DN bl.a – Elvisprojektet)
Tidigare har barnpsykologer varnat för växelvisboende.

Forskningen är baserad på barn från åk 6 till åk 9. Dvs barn mellan 11-15 år.

I slutrapporten av den första studien av Elvis-projektet ”Växelvis boende – ett socialt experiment eller bäst för barnen” kan man läsa följande:
”Andelen barn som bor växelvis, det vill säga omväxlande och ungefär lika mycket hos sina föräldrar efter en separation, har ökat betydligt de senaste decennierna. Fenomenet är bristfälligt studerat trots att det berör så många. Det finns mycket få studier av svenska ungdomar och för yngre barn saknas helt forskning. Växelvis boende är också omdiskuterat, framför allt för små barn.”
Var och vartannat barn byter hem och har s.k växelvis boende. Hur kommer det sig att ingen tar ansvar för just denna fråga?
I forskningsrapporten skrivs det om barn generellt. Vilket förutsätter att alla barn är lika.

Det finns barn med särskilda behov, det finns s.k fyraprocents-barn alltså barn med extra allt (läs mer om det i Trotsboken av Malin Alfvéns och Kristina Hofsten) och det finns barn med känslor som man bör ta hänsyn till. Alla barn är värda att lyssnas på utifrån sin upplevelse av boendesituation. Det är en del av barnens grundläggande rättigheter enligt Barnkonventionen.

Det som slår mig är att vi vuxna pratar ofta om att det är till fördel att vi människor är olika ”för hur skulle det annars se ut” medan vi pratar om barn som en generell grupp där lika gäller för alla.

Även om det finns forskning gäller det inte alla barn. Personlighetstyper är inget vi blir lagom till den första anställningsintervjun och något vi får svar på lagom till det att vi gör ett första personlighetstest.

Växelvis boende kräver att utgångspunkten alltid är utifrån barnet från bägge parter. Respekt för situationen, en lyhördhet utifrån barnets perspektiv. Tillit till den andre föräldern och en flexibilitet. Ett växelvis boende behöver nödvändigtvis inte innebära lika många dagar hos respektive förälder det måste också finnas en generös inställning för ändringar över tid. Långvariga konflikter mellan föräldrarna kan leda till att de inte samarbetar tillräckligt mycket för barnets bästa. I dessa fall kan växelvis boende och utökat umgänge hänga samman med problem hos barnet.
I bästa världar råder rättvisan dock inte (alltid) i verkligheten.

https://www.familjensjurist.se/artikel/barns-boende-allt-oftare-en-rattvisefraga-for-foraldrar