Riskerna vägs lätt vid våld mot barnen

Sunt förnuft verkar ha blivit ett begrepp som få känner till och verkar efter, eller ens begriper längre. Att förstå vad som är till barnets fördel via förnuftet räcker inte. Oklart vad som krävs istället. Men Barnets bästa pratar vi alla om och vet vad det är.

Läser om en ny doktorsavhandling av socionomen Anna L Jonhed som bör få lampa på sig. Där kan man läsa följande ”Ingenting tyder på att barn mår bra av att umgås med en förälder som slår den andre föräldern”.
I det jämställda samhället vi tycks sträva efter att leva i träder rättvisan hellre in och ”barnets rätt till en god och nära kontakt med båda sina föräldrar” har blivit mer än standardfras i Socialtjänstens utredningar snarare än en objektiv och opartisk bedömning utifrån varje barns situation.

Självklart skall barnen ha god kontakt med båda sina föräldrar, det måste vara utgångspunkten, men att dagligen tvingas uppleva våld eller tvingas till umgänge med en förälder som utsätter barnet för våld kan omöjligen vara utifrån barnets bästa.
Om en kvinna eller man blir misshandlad råder vi starkt att redan vid första slaget att
lämna den som misshandlar och aldrig mer återvända. När det är barn som blir misshandlade eller på annat sätt blir utsatta skall vi då till varje pris tvinga barnen till umgänge? Återigen barnens rätt till sina föräldrar inte föräldrarnas rätt till sina barn.

Om barnet själv inte vill ha umgänge lastas inte allt för sällan den förälder som barnet vill vara hos för att ha påverkat barnet eller manipulerat barnet osv. Att ett barn idag har en vilja och en åsikt och är modig nog att säga nej räknas inte. Inte heller råder någon åldersgräns vid hänsynstagande av barn, många tror och lutar sig på att 12 år är den ”magiska” gränsen när föräldrar och samhället börjar lyssna på barn. Den ”magiska” gränsen togs bort för en rad år sedan för att samtliga ansvariga skall ta hänsyn till alla barn oavsett ålder.
Dock ligger 12 årsgränsen kvar och puttrar likt en sky som skall tas vara på längre fram.

Läser i Kerstin Weigls artikel i aftonbladet nedanstående:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article23754206.ab

”För första gången mig veterligt skärskådas uppfattningen att barn ska ha kontakt med sin våldsutövande pappa, med eller mot sin vilja. För att det är positivt för barnet.
Så har beslut fattats, år efter år, i enlighet med idealet om det jämställda föräldraskapet – men utan någon riktig kunskap.
Det Anna L Jonhed gjort är att syna påståendet, finna att ingen positiv effekt syns hos barnen – och att myndigheter tar lätt på riskerna.
I hennes studie av 175 barn mellan 3 och 13 år med separerade föräldrar hade 75 procent kontakt med pappan som varit våldsam mot mamma.
Även barn som själva misstänktes ha utsatts för våldet hade kontakt med papporna, utan övervakning.
Sålunda; riskerna för barnen tycks väga lätt i vågskålen, jämfört med det som kallas ”barnets rätt till en god och nära kontakt med båda sina föräldrar”.”

Utsätt inte barnen för onödiga risker. Riskera inte att ett barn eller en förälder tvingas sätta livet till innan vi ändra lagstiftning eller utsätter barnen för onödiga risker.
Barnen behöver rättssäkra processer och ett rättssäkert samhälle.
Vi kan inte vänta tills liv berövas och vi efter det tillsätter en ny lagstiftning som börjar på Lex.